Dags att damma av bloggen!
Dags att damma av bloggen! Nu är vi tillbaka i Phnom Penh sedan ett par veckor tillbaka. Vad skönt det var att komma hit och känna att vi kom hem… Det här är det bästa vi gjort som familj - att få den här chansen att flytta utomlands. Och om det nu bara blir ett år till, vill jag ta vara på varje minut. Sista tiden innan sommarlovet var ganska jobbig. Det är svårt att förklara för någon som inte bott i ett sådant här klimat en längre period, men värmen gjorde det tufft. Det var runt 40 grader varmt under hela april och maj samt juni ( vi åkte till Sverige 12 juni). För kambodjanerna var det ännu tuffare förstås eftersom regnperioden, som brukar börja i juni, lät vänta på sig ända till mitten av juli i Phnom Penh. I resten av landet har det inte regnat mycket alls, vilket får katastrofala följder för risbönderna, som varje år planterar ris när regnperioden börjar. Många är oroliga över de här klimatförändringarna och dess konsekvenser- de är så tydliga här i Kambodja.För utlänningar/diplomater i Phnom Penh har dessa förändringarna inte så stora privata konsekvenser förstås.
Men nu har jag betydligt större förståelse för det långsamma tempot här. Ta, som ett exempel, en tuc tuc chaufför som kanske tjänar 100 dollar i månaden och dessutom har ett extrajobb som vakt några kvällar i veckan för att tjäna lite mer. Att han dåsar till ett par timmar efter lunch i sin tuc tuc eller i hängmattan är ju fullt förståeligt. Han bor oftast en bra bit utanför stan i ett enkelt hus ( ni kanske kallar det skjul). Flertalet av de som tjänar så här mycket har ingen elektricitet hemma och det blir väldigt varmt under de här månaderna utan en ordentlig fläkt och givetvis ingen luftkonditionering.Kanske har de i bästa fall ett kylskåp och liten fläkt som drivs på batteri. Det är inte många som klarar av att vara produktiva i ett sådant klimat.
Jag blir slö i värmen, trots att jag bor i ett stort hus med luft konditionering och vi har tillgång till pool. Men när det är 40 grader varmt i solen och poolen är över 30 grader varm och det inte finns några skuggområden utomhus, då kan inte ens jag tvinga ut mina barn att leka. Så de blev gnälliga i våras. Och jag svettades och blev gnällig jag med, och dessutom ständigt genomblöt av svett efter bara fem minuter i en tuc tuc eller på cykeln.
Dessutom sprids virus och bakterier lättare under den varma perioden och både vi och våra vänner blev sjuka. Russ hamnade på sjukhus- Phnom Penhs nybyggda sjukhus och fick antibiotika intravenöst (det vill säga fick flytande medicin med en kanyl direkt in i blodet) under några dagar strax innan vi åkte hem. Anledningen var att han fick ett par insektsbett som blev variga och efter det så svullnade hans ena lymfkörtel upp som en stor mango på hans hals. Dessutom fick han hög feber. Han var lite nervös över att vara inlagd på ett alldeles nybyggt kambodjanskt sjukhus (visserligen thailändska ägare). Plus sidan var att det var rent och snyggt och han fick “ egen lägenhet” med trinettkök, stor skinsoffa och teve. Nackdelen var att flertalet av sjuksköterskorna inte imponerade med sina kunskaper. Flera av dem trippade mest omkring i sina höga klackar och var ganska förrvirrade. När de skulle ge Russ en spruta kastade de ofta de smutsiga nålarna i fel papperskorg. Russ stoppade dem flera gånger när de inte tvättade sig innan de skulle spruta in antibiotika I hans kanyl. Eftersom de älskar att ge medicin intravenöst, även alvedon, så vill man ju gärna att de är noga med hygienen. Men allt gick bra, febern gick ner snabbt och lymfkörteln har nu normal storlek, men det tog några veckor. Jag fick någon amöba och sprang på toaletten 20 gånger om dan i en vecka, men detta botades förstås lätt med rätt medicin. Vi tyckte det kändes lite snopet att komma hem slitna och halvsjuka, efter att ha varit friska hela året fram till de allra sista veckorna!
Väl i Sverige hade vi en jätteskön sommar. Att vädret inte var det bästa gjorde inte oss så mycket förstås. Vi njöt av av den friska luften, de vackra skogarna och de tomma vägarna där de få bilister som finns alltid kör på rätt sida... Det var också jätteroligt att träffa alla vänner och familj. Vi bodde hos barnens kompisar/vänner i Huddinge och Stocholm första veckan. Sedan tillbringade vi mesta tiden i Småland hos mamma o pappa och hade en härlig vecka på “min fasters ö”, Sävö utanför Nyköping. Det är väldigt smidigt för oss och för min bror med familj att våra föräldrar flyttat ner till bottenvåningen på sitt hus i Virserum och renoverat köket där. Då kan vi rå oss själva i lägenheten på andra planet. Därmed sliter vi inte lika mycket på mina föräldrar som ju kan behöva vila sig när de ätit middag med våra högljudda barn, eller efter att de tittat på Elias o Daniel som gjort korttrick för dem i tre timmar….
Sista veckorna var jag själv med barnen, Russ åkte tillbaka hit för att jobba- det gick bra för oss fast det var trist för Russ förstås. Barnen och jag hann med några dagars bilsemester till Västergötland där vi träffade släkten. Mina snälla föräldrar tog hand om Lisa några dagar när jag körde upp killarna på scoutläger på Vässarö och körde sedan upp henne till Stockholm. Och jag fick några ensamdagar i huvudstaden:) Vi bodde i brorsans lägenhet sista veckan, för de var bortresta- och det var jätteskönt att rå oss själva.
Barnen och jag kom tillbaka till Phnom Penh den 5 augusti – och det kändes som att komma hem. Det är lite svalare här nu- mellan 30 och 35 grader och på morgonen svalkar det i poolen. Jag har flyttat runt möbler ( nåja fått hjälp att göra det) för att vi ska nyttja våra rum bättre. Vi har gjort om Daniels rockbandsrum till ett bättre “hänga med kompisarna rum”. Förhoppningen är att vi ibland kan få plats själva i vår soffa eftersom vardagsrummet ständigt är fullt av barn och deras kompisar. Vi gillar absolut att ha dem här, men det är ju bra om vi kan nyttja fler rum än bara allrummet på bottenvåningen. Elias har fått en ny jättefin kompis i nya klassen och det gör en väldig skillnad. Dessutom är kompisens föräldrar supertrevliga. Elias har ju börjat högstadiet med allt vad detta innebär. Ansvar för egen nyckel till skåpet i skolan, inget hemklassrum längre och betydligt mer läxor har lärarna varnat för. En av lärarna sa på föräldramötet, med sin tjusiga brittiska accent "Remember, your childs's new best friends for the next few years will be NOBODY and EVERYBODY- they will refer to them all the time". Och det har redan börjat "Nobody in the class understood what the assignment is about" eller den klassiska "Alla har en I-phone 6 utom jag". Men skolan och lärarna är jättebra och jag är övertygad om att Elias första högstadieår kommer bli en mycket bättre upplevelse för honom än vad det var för Russ och mig för drygt 30 år sedan.
Daniel har börjat femman. Han tränar simning med skolans simlag två gånger i veckan innan skolan börjar. Ja, ni läste rätt- INNAN skolan börjar, det vill säga träningen börjar 6.30 på morgonen. Tur att han är mitt mest morgonpigga barn. Han är fortfarande väldigt vetgirig och ingen blir någonsin arg på honom för han är alltid snäll mot alla. Han leker mest med grannbarnen, men har kompisar på skolan också. Förra veckan var han hembjuden till en rik kambodjansk klasskompis, vars storebror fyllde 15 år. Det var säkert 100 gäster där en onsdagskväll mitt i veckan– mest släktingar. De bor i ett jättelyxigt hus och de hade ordnat en stor buffé och musik. Kambodjaner firar oftast endast två födelsedagar, tydligen den 15:onde och den 60:nde. Annars gäller de flesta firanden ihågkommanden av föräldrar som har dött, samling vid pagodan varje år för att minnas döda släktingar och liknande och givetvis bröllop.
Sieklim, som jobbar hos oss, ska förhoppningsvis gifta sig i november. Enligt henne är det svårt att komma under 10 000 dollar för en bröllopsfest i Phnom Penh. Och då tänker hon sig ett “mindre bröllop för endast 200 gäster på en enkel restaurang”. Givetvis kan du ordna en bröllopsfest på gatan billigare med ett partytält, men eftersom hennes blivande man bor i Kanada ska det ju vara “fint”. Fördelen här att traditionen inte är att du köper presenter utan du ger dem ett kuvert med pengar- så mycket du själv har råd med. När Sieklims bror gifte sig fick han runt 2000 dollar i kuverten, men han och hans familj fick ändå hosta upp med 8000 dollar själva och det är ju inte gjort i en handvändning för de flesta. Tyvärr är det lätt att skaffa konsumentlån med ockerränta även här....
Lisa har börjat trean. Hon är fortfarande oerhört bestämd. Vet allt bäst själv och blir ständigt arg på sina brorsor och sina föräldrar för att inte hon får bestämma mer. Hon längtar efter två saker huvudsakligen: 1. Bli tio år så hon kan få göra hål i öronen och få ha örhängen. 2. Bli tonåring för på barnens brittiska skola är det bara de som är 13 år och äldre som får ha håret löst. De gånger Lisa kommit till skolan med löst hår har hon blivit inskickad till rektorn, som sätter upp hennes hår i en tofs. Jag tror att de gör så med tanke på alla lös som ständigt sprids mellan barnen även i detta land, och det är ju en bra tanke. Lisa har kommit i kapp bra i skolan- det var tufft för henne första året men nu gillar hon skolan bättre och hon är en hejare på att läsa.
Jag fick just veta att jag klarade min inlämningsuppgift som jag kuggade strax innan sommaren! Vilken lättnad! Jag slarvade med den uppgiften i maj när jag hade fullt upp med ett kort uppdrag för Forum Syd, men nu är uppgiften klar och godkänd. Snart börjar jag min tredje termin på min utbildning och under det här året ska jag skriva d-uppsats. Det känns roligt. Kursen är jättebra.
Läs mer om den här:
http://wpmu.mah.se/comdev/2015/06/17/welcome-to-comdev-course-start-autumn-2015/
Jag har också börjat köra bil i Phnom Penh. Det känns jättebra! Jag kör än så länge bara på helgerna när det är lite lugnare i trafiken. Det är skönt att själv kunna köra till affären och kunna hämta barnen utan att vara beroende av Russ hela tiden.
Det händer hela tiden en massa saker i Kambodja. NGO lagen, som troligen kraftigt kommer att begränsa frivilligorganisationernas självständighet och frihet, är på gång att beslutas och tas i bruk. Premiärministern Hun Sen och hans gubbar har även börjat straffa ungdomar som skriver fientligt om honom och regeringen på social media. Utvecklingen är skrämmande på många sätt. Skriver mer om detta nästa gång.
Om ni vill följa mig på Instagram så lägger jag ut ganska mycket bilder där- vardagsbilder från Phnom Penh. Mitt namn på instagram är, föga förvånande, NINASCHMIEDER.
Men nu har jag betydligt större förståelse för det långsamma tempot här. Ta, som ett exempel, en tuc tuc chaufför som kanske tjänar 100 dollar i månaden och dessutom har ett extrajobb som vakt några kvällar i veckan för att tjäna lite mer. Att han dåsar till ett par timmar efter lunch i sin tuc tuc eller i hängmattan är ju fullt förståeligt. Han bor oftast en bra bit utanför stan i ett enkelt hus ( ni kanske kallar det skjul). Flertalet av de som tjänar så här mycket har ingen elektricitet hemma och det blir väldigt varmt under de här månaderna utan en ordentlig fläkt och givetvis ingen luftkonditionering.Kanske har de i bästa fall ett kylskåp och liten fläkt som drivs på batteri. Det är inte många som klarar av att vara produktiva i ett sådant klimat.
Jag blir slö i värmen, trots att jag bor i ett stort hus med luft konditionering och vi har tillgång till pool. Men när det är 40 grader varmt i solen och poolen är över 30 grader varm och det inte finns några skuggområden utomhus, då kan inte ens jag tvinga ut mina barn att leka. Så de blev gnälliga i våras. Och jag svettades och blev gnällig jag med, och dessutom ständigt genomblöt av svett efter bara fem minuter i en tuc tuc eller på cykeln.
Dessutom sprids virus och bakterier lättare under den varma perioden och både vi och våra vänner blev sjuka. Russ hamnade på sjukhus- Phnom Penhs nybyggda sjukhus och fick antibiotika intravenöst (det vill säga fick flytande medicin med en kanyl direkt in i blodet) under några dagar strax innan vi åkte hem. Anledningen var att han fick ett par insektsbett som blev variga och efter det så svullnade hans ena lymfkörtel upp som en stor mango på hans hals. Dessutom fick han hög feber. Han var lite nervös över att vara inlagd på ett alldeles nybyggt kambodjanskt sjukhus (visserligen thailändska ägare). Plus sidan var att det var rent och snyggt och han fick “ egen lägenhet” med trinettkök, stor skinsoffa och teve. Nackdelen var att flertalet av sjuksköterskorna inte imponerade med sina kunskaper. Flera av dem trippade mest omkring i sina höga klackar och var ganska förrvirrade. När de skulle ge Russ en spruta kastade de ofta de smutsiga nålarna i fel papperskorg. Russ stoppade dem flera gånger när de inte tvättade sig innan de skulle spruta in antibiotika I hans kanyl. Eftersom de älskar att ge medicin intravenöst, även alvedon, så vill man ju gärna att de är noga med hygienen. Men allt gick bra, febern gick ner snabbt och lymfkörteln har nu normal storlek, men det tog några veckor. Jag fick någon amöba och sprang på toaletten 20 gånger om dan i en vecka, men detta botades förstås lätt med rätt medicin. Vi tyckte det kändes lite snopet att komma hem slitna och halvsjuka, efter att ha varit friska hela året fram till de allra sista veckorna!
Väl i Sverige hade vi en jätteskön sommar. Att vädret inte var det bästa gjorde inte oss så mycket förstås. Vi njöt av av den friska luften, de vackra skogarna och de tomma vägarna där de få bilister som finns alltid kör på rätt sida... Det var också jätteroligt att träffa alla vänner och familj. Vi bodde hos barnens kompisar/vänner i Huddinge och Stocholm första veckan. Sedan tillbringade vi mesta tiden i Småland hos mamma o pappa och hade en härlig vecka på “min fasters ö”, Sävö utanför Nyköping. Det är väldigt smidigt för oss och för min bror med familj att våra föräldrar flyttat ner till bottenvåningen på sitt hus i Virserum och renoverat köket där. Då kan vi rå oss själva i lägenheten på andra planet. Därmed sliter vi inte lika mycket på mina föräldrar som ju kan behöva vila sig när de ätit middag med våra högljudda barn, eller efter att de tittat på Elias o Daniel som gjort korttrick för dem i tre timmar….
Sista veckorna var jag själv med barnen, Russ åkte tillbaka hit för att jobba- det gick bra för oss fast det var trist för Russ förstås. Barnen och jag hann med några dagars bilsemester till Västergötland där vi träffade släkten. Mina snälla föräldrar tog hand om Lisa några dagar när jag körde upp killarna på scoutläger på Vässarö och körde sedan upp henne till Stockholm. Och jag fick några ensamdagar i huvudstaden:) Vi bodde i brorsans lägenhet sista veckan, för de var bortresta- och det var jätteskönt att rå oss själva.
Barnen och jag kom tillbaka till Phnom Penh den 5 augusti – och det kändes som att komma hem. Det är lite svalare här nu- mellan 30 och 35 grader och på morgonen svalkar det i poolen. Jag har flyttat runt möbler ( nåja fått hjälp att göra det) för att vi ska nyttja våra rum bättre. Vi har gjort om Daniels rockbandsrum till ett bättre “hänga med kompisarna rum”. Förhoppningen är att vi ibland kan få plats själva i vår soffa eftersom vardagsrummet ständigt är fullt av barn och deras kompisar. Vi gillar absolut att ha dem här, men det är ju bra om vi kan nyttja fler rum än bara allrummet på bottenvåningen. Elias har fått en ny jättefin kompis i nya klassen och det gör en väldig skillnad. Dessutom är kompisens föräldrar supertrevliga. Elias har ju börjat högstadiet med allt vad detta innebär. Ansvar för egen nyckel till skåpet i skolan, inget hemklassrum längre och betydligt mer läxor har lärarna varnat för. En av lärarna sa på föräldramötet, med sin tjusiga brittiska accent "Remember, your childs's new best friends for the next few years will be NOBODY and EVERYBODY- they will refer to them all the time". Och det har redan börjat "Nobody in the class understood what the assignment is about" eller den klassiska "Alla har en I-phone 6 utom jag". Men skolan och lärarna är jättebra och jag är övertygad om att Elias första högstadieår kommer bli en mycket bättre upplevelse för honom än vad det var för Russ och mig för drygt 30 år sedan.
Daniel har börjat femman. Han tränar simning med skolans simlag två gånger i veckan innan skolan börjar. Ja, ni läste rätt- INNAN skolan börjar, det vill säga träningen börjar 6.30 på morgonen. Tur att han är mitt mest morgonpigga barn. Han är fortfarande väldigt vetgirig och ingen blir någonsin arg på honom för han är alltid snäll mot alla. Han leker mest med grannbarnen, men har kompisar på skolan också. Förra veckan var han hembjuden till en rik kambodjansk klasskompis, vars storebror fyllde 15 år. Det var säkert 100 gäster där en onsdagskväll mitt i veckan– mest släktingar. De bor i ett jättelyxigt hus och de hade ordnat en stor buffé och musik. Kambodjaner firar oftast endast två födelsedagar, tydligen den 15:onde och den 60:nde. Annars gäller de flesta firanden ihågkommanden av föräldrar som har dött, samling vid pagodan varje år för att minnas döda släktingar och liknande och givetvis bröllop.
Sieklim, som jobbar hos oss, ska förhoppningsvis gifta sig i november. Enligt henne är det svårt att komma under 10 000 dollar för en bröllopsfest i Phnom Penh. Och då tänker hon sig ett “mindre bröllop för endast 200 gäster på en enkel restaurang”. Givetvis kan du ordna en bröllopsfest på gatan billigare med ett partytält, men eftersom hennes blivande man bor i Kanada ska det ju vara “fint”. Fördelen här att traditionen inte är att du köper presenter utan du ger dem ett kuvert med pengar- så mycket du själv har råd med. När Sieklims bror gifte sig fick han runt 2000 dollar i kuverten, men han och hans familj fick ändå hosta upp med 8000 dollar själva och det är ju inte gjort i en handvändning för de flesta. Tyvärr är det lätt att skaffa konsumentlån med ockerränta även här....
Lisa har börjat trean. Hon är fortfarande oerhört bestämd. Vet allt bäst själv och blir ständigt arg på sina brorsor och sina föräldrar för att inte hon får bestämma mer. Hon längtar efter två saker huvudsakligen: 1. Bli tio år så hon kan få göra hål i öronen och få ha örhängen. 2. Bli tonåring för på barnens brittiska skola är det bara de som är 13 år och äldre som får ha håret löst. De gånger Lisa kommit till skolan med löst hår har hon blivit inskickad till rektorn, som sätter upp hennes hår i en tofs. Jag tror att de gör så med tanke på alla lös som ständigt sprids mellan barnen även i detta land, och det är ju en bra tanke. Lisa har kommit i kapp bra i skolan- det var tufft för henne första året men nu gillar hon skolan bättre och hon är en hejare på att läsa.
Jag fick just veta att jag klarade min inlämningsuppgift som jag kuggade strax innan sommaren! Vilken lättnad! Jag slarvade med den uppgiften i maj när jag hade fullt upp med ett kort uppdrag för Forum Syd, men nu är uppgiften klar och godkänd. Snart börjar jag min tredje termin på min utbildning och under det här året ska jag skriva d-uppsats. Det känns roligt. Kursen är jättebra.
Läs mer om den här:
http://wpmu.mah.se/comdev/2015/06/17/welcome-to-comdev-course-start-autumn-2015/
Jag har också börjat köra bil i Phnom Penh. Det känns jättebra! Jag kör än så länge bara på helgerna när det är lite lugnare i trafiken. Det är skönt att själv kunna köra till affären och kunna hämta barnen utan att vara beroende av Russ hela tiden.
Det händer hela tiden en massa saker i Kambodja. NGO lagen, som troligen kraftigt kommer att begränsa frivilligorganisationernas självständighet och frihet, är på gång att beslutas och tas i bruk. Premiärministern Hun Sen och hans gubbar har även börjat straffa ungdomar som skriver fientligt om honom och regeringen på social media. Utvecklingen är skrämmande på många sätt. Skriver mer om detta nästa gång.
Om ni vill följa mig på Instagram så lägger jag ut ganska mycket bilder där- vardagsbilder från Phnom Penh. Mitt namn på instagram är, föga förvånande, NINASCHMIEDER.
